Renovering: Stanwell bambu

Det är något visst med Stanwells bambupipor. Smäckra och vackra, och personligen så håller jag dem som långt finare än t.ex. Dunhills bambupipor. Jag äger för närvarande endast en sådan, en vackert blästrad billiard. Några försök har det blivit att utöka familjen, men som ändats med att snöpligt blivit överbjuden i auktionernas slutskede. Hade det inte varit för att jag är så förtjust i just sandblästrade pipor så hade jag definitivt behållit denna fina pipa själv!

Denna lilla lovatliknande bambu-pipa med sadelmunstycke har tjänat sin ägare sedan 80-talet, och plockat på sig några smärre skavanker på vägen.
De mest uppenbara av dessa är lavan på toppen, sprickan i akrylringen vid munstycket.



Efter tvätt av toppen kunde jag konstatera att även fast större delen av toppen var i fint skick så var den främre delen av dess inre kant bränd och avrundad.


Istället för att slipa ner hela toppen för att få en plan yta så bestämde jag mig för att istället åtgärda skadan genom att runda av alltihop. Sagt och gjort: med hjälp av fil och slippapper fick toppen dess nya form.


Efter att brännskadan åtgärdats slipades mindre märken bort, och en mycket liten fyllning ersattes med en blandning av epoxilim och briar-slipdamm. Sedan slipade jag hela pipan ned till kornstorlek 1000, varefter jag målade den mörkt brun och sedan åter slipade med 1000.



Sedan målade jag den med gul färg och efter att denna fått torka så oljades pipan in.
Resultatet såg mycket lovande ut, och jag såg verkligen fram emot slutpoleringen.


Medan färg och olja torkade så passade jag på att ta hand om sprickan i ringen, samt bitmärken i munstycket. Dessa är på denna pipa gjorda av akryl, och både sprickan och bitmärken limmades med svart CA-lim, för att sedan slipas och poleras.


Slutpoleringen närmade sig, men i min enfald så hade jag väntat med ett moment som jag borde ha gjort innan jag tog itu med pipans yttre delar. I botten av kammaren fanns en liten grop på motsatt sida av rökkanalen, utgrävd av piprensare som under årens lopp förts hela vägen genom kammaren och vars vassa ändar huggit som mejslar in i kammarväggen.
Denna grop hade jag fyllt med JB Weld, vilket nu behövdes slipas jämnt. Jag valde ett runt sliphuvud till mitt Dremelliknande handverktyg och slipade försiktigt ner den överflödiga massan i botten av pipan. När så jag var nästan helt klar slant jag och verktygets chuck tog emot kanten med följande resultat: katastrof!


Det var inget annat än att upprepa hela proceduren. Slipa skada, måla och olja pipan...



...och sedan, ungefär en vecka senare än planerat, var pipan äntligen klar.
Här följer före- och efter-bilder. Jag är mycket nöjd med resultatet, och lagningen av sprickan vid munstycket ser jag inte själv, trots att jag vet var den är!

Walters pipor: före och efter

Då var alla pipor klara och har numer återvänt till ägaren. Väldigt fina pipor allesamman, och resultatet blev blev, om man får säga det själv, riktigt bra.

Walters pipor: Prince Amled chimney

Den sista av Walters pipor är en Prince Amled.



Eftersom jag inte vet något om detta märke så sökte jag lite, och upptäckte att det inte heller verkar vara någon annat som vet...ja, någonting alls om detta märke. Detta är allt som pipedia har att säga!
Jag hittade ett foruminlägg från 2004 där det i förbifarten påstås att de tillverkades av Stanwell, men trovärdigheten av detta är högst oklart.

Vi får nog helt enkelt finna oss i att sväva i ovisshet, men själva namnet tycks i alla fall vara från en gammal skandinavisk legend, vilken direkt inspirerat Shakespeares Hamlet.

Vid första anblick såg den trevlig ut, lite smutsig bara. Men vid rengöringen av kammaren så upptäckte jag ordentliga värmesprickor, och rengöring av utsidan visade att den var genombränd och var mörkare utanför sprickorna.





Toppen såg dock helt ok ut under lavan.



Efter rengöringen av kammaren så skrapade jag bort lite förkolnat trä ur sprickorna och sedan fyllde jag dessa med JB Weld. JB Weld är ett stålförstärkt tvåkomponentslim som är starkt, värmetåligt och ger ej ifrån sig giftiga ångor, och används av flera kända piprenoverare, t.ex. Steve Laug som har renoveringsbloggen rebornpipes.com. Man blandar bara lika delar av stållimmet och härdaren och sedan brer man den tjocka massan över sprickorna, låter det torka i minst ett dygn, och sedan slipar man.

Eftersom det var ett genombränt område på utsidan så fick originalfärgen stryka på foten





Efter slipning så blev det en ny färg, och valet föll på chokladbrunt under, och ovanpå en blandning av ljusbrunt och blodrött. Därefter följde inoljning, och efter att oljan torkat polering och vaxning.



Slutligen fick kammaren sig ett lager "prekarbonisering", en blandning av gräddfil och aktivt kol, vilket hjälper med inrökningen av pipan, och dessutom ser det snyggare ut när man gömt lagningen med JB Weld.

Walters pipor: Dunhill

Av de fina pipor Walter skickade mig för rengöring är det här ändå den mest speciella: en Dunhill root briar med 9ct guldband, vilken han fick av sin morfar på 60-talet! En grymt fin pipa - lite smutsig och blekt, som de blir med användning, men väldigt vacker.

När jag nu skulle skriva detta bloginlägg visade det sig att jag varit väldigt dålig på att dokumentera rengöringsarbetet, och jag tog visst endast ett foto av pipan innan jag skickade tillbaks den! Då är det ju inte lönt att visa en massa bilder på hur den såg ut innan; det finns ju inget att jämföra med. Men det är en fin pipa som ändå förtjänar ett eget inlägg.



Själva rengöringen var inget konstigt alls - likadant som tidigare. Invändig rengöring av kammare, rökkanal, tapphål och munstycke. Försiktig tvätt av lavan så att den blev mjuk och kunde tvättas bort. Under lavan var toppen mörk, men som på de andra piporna var det inte bränt, och med lite slipning med micromesh pads blev toppen fin igen.

Färgen på pipan var aningen blekt, och dold under den smuts som lagras på pipan när man håller den i handen i 40-50 år. Lite tvätt och olja ger ny lyster till pipan. Munstycket var inte speciellt oxiderat, och det gick snabbt att polera upp.



Walter har tagit väl hand om sin morfars pipa, och med en liten uppfräschning blev den som ny, vilket visar att om man sköter sina pipor kan de gå i arv i flera generationer.

Walters pipor: Tom Eltang, SP årspipa 2016

Tom Eltang är en pipmakare som de flesta känner till - känd världen över för sina mycket vackra pipor med fantastisk kontrastfärg. Jag hade tidigare aldrig sett hans pipor annat än på bild, och nu hade jag helt plötsligt en för renovering! Och vilken pipa sen - någon gång måste jag helt klart skaffa mig en Eltang!

Toppen på denna hade en del lava, och ett större mörkt område bakom kammaren som inte såg så snyggt ut. Frågan var hur mycket som var tjära och hur mycket som var bränt - skulle det gå att få snyggt igen?




Efter sedvanlig inre rengöring gick jag på lavan.



Lavan kom av fint; jag tog min tid och mjukade upp den och tvättade av den i omgångar, men den mörka fläcken baktill bestod - dags att ta till micro-mesh! Jag började polera, och den mörka fläcken som ej ville tvättas bort kom loss i form av brun tjära. Under såg den jättefin ut!



Eftersom jag brotschat ytterligare lite i samband med lavatvätten så blev det en till omgång med bomull och alkohol för kammaren.



Allt som återstod nu var oljning, polering av munstycket och vaxning.